jowhaina.

Hej på er, det var ett tag sedan sist, lite mer än två månader sedan. Livet kom ivägen  trots att jag inte uppdaterar så frekvent så är ni mellan tio och tjugo pers som är inne varje dag, starkt jobbat och jag som har undvikit att kika fick nu dåligt samvete, alltid ska man leverera. Jag får se vad jag hittar på med den här bloggen, om jag skriver som vanligt snart igen eller om den helt enkelt får somna in. Det återstår att se. Jag meddelar er om vilket.

Just det ja, det har kapats en del på längden med.

Just nu sitter jag och är tacksam. Mitt liv har fått en bra vändning och jag känner mig harmonisk och lugn. Det känns helt okej att vara arbetssökande, jag pluggar för att jag tycker det är kul och för att lära mig något nytt. Vår lägenhet börjar äntligen efter tre månader komma till sin rätt och jag har fått fina tjejkompisar här. Jag är så glad över att äntligen få dela min vardag med nils att slippa räkna dagarna tills vi ses nästa gång igen. Jag har en fantastisk resa att se fram emot i höst, jag får träffa kristina, joakim och lilla matilda och det bästa är att de får träffa min bästa annika. Om en vecka har jag mormor och mamma här för en helg. Det går fortfarande att sitta på balkongen och bara njuta och alkisarna nere vid strömmen verkar ha flyttat. Jag har verkligen ingen anledning att klaga men om jag ska klaga så vill jag gnälla över alla fantastiska vänner jag saknar.

Några dagars tystnad kan i kort sammanfattas med eufori. Jag har tagit examen och är nu en vuxen människa på riktigt. Jag har packat ner hela mitt liv och flyttat det till en stad 30 mil norrut. Nu bor jag i Norrköping i en fantastisk lägenhet Nils har gått till jobbet och mamma och örjan ligger och snarkar i bäddsoffan i vardagsrummet, det var en jobbig dag igår.

Det skulle vara så känslomässigt jobbigt att packa ner sitt liv sedan tre år tillbaka i lådor. Idag har jag i och för sig en packfri dag som jag ägnar till opponeringsarbete. Dock var jag tvungen att pausa och gå ut och gå (annars fungerar jag inte) Jag gick och gick och gick och jag kände att jag inte ville sluta gå och inte sluta att andas in havslukten. Ibland när jag tänker att jag kommer lämna alla mina fina vänner och min lilla lägenhet för en läskig stad som jag mest har förknippat med kärlek. Tänk om jag inte trivs?! Eller jag kommer defenitivt att trivas i lägenheten och med min Nils men med allt runtomkring. Det löser sig, för det gör det väl alltid eller hur?  Igår hämtade Nils nycklarna och jag fick smygbilder tagna av en mobilkamera. Jag kan visa er ett litet sneakpeak.