jowhaina.

Mitt i all rush och stress i förpackningsdesignsprojektet så kommer ett mycket välbehövligt avbrott. Ikväll är det nämligen premiär för sex and the city och jag fanny och sara ska dit ikväll och kolla in filmen. Jag längtar helt ofantligt mycket. Hoppas nu att den är lika bra som jag förväntar mig.

Igår när jag hade bestämt mig för att ta mig en paus i pluggandet så snörade jag på mig löparskorna och begav mig ut för att jogga. Det bör tilläggas att det var uppehåll när jag gav mig ut. När jag har kommit halvvägs tror ni inte att det börjar spöregna och jag blir helt genomsur. Lite konstigt nog så tyckte jag faktiskt att det var ganska mysigt och det luktade helt otroligt av syrenerna och häggen.

Jag vet inte om jag har nämt det tidigare, men jag och nils har nu äntligen bestämt oss och bokat biljetter till Nice. Vi ska hälsa på våra fina vänner Annika och Christian. Tänk vad snabbt tiden går, vi åker den fjärde juni det är mindre än två veckor! Tokbra.

Återigen har tiden gått på tok för fort och jag blir nästan lite rädd när jag tänker på det, att tiden går så snabbt alltså. Under tiden som jag har förträngt bloggen så har jag hunnit med att ha besök av mamma. Det var super mysigt och alla borde verkligen ha en mamma som min. Hon är så bra på alla sätt och vis. Jag och maja åkte med mamma hem till osby där maja hoppade på tåget till malmö. Jag följde med hem och hälsade på familjen och katten. Mitt i natten körde jag till hässleholm och hämtade upp en trött käresta. Vi åkte hem och sov gott ihopslingrade som få. Vi vaknade tidigt och åt en stadig frukost och hoppade på tåget till lund i tokregn. Väl framme klarnade det upp och vi mötte upp fritte och försvann tillsammans med sigurd och hand psykologvänner in i dimman och jag hade en av de absolut bästa valborgarna i mitt liv. När vi vaknde dagen efter så snurrade det i sigges skalle och vi hoppade på buss nr4 för att åka tillbaka. Jag till Osby och han till Älmhult. Mamma ringde och frågade om jag ville med till stugan vilket jag såklart ville. Så resten av helgen spenderades på västkusten innan jag tog tåget tillbaka till kalmar och östkusten.

Nu är jag tillbaka och jag känner mig inte riktigt tillfreds med det. Projektet i skolan känns toppenbra och det känns fint att ha lite fritid men problemet är att han är så långt borta. Det känns i hela min kropp, ibland gör det inget och inbland vill jag gråta. Grejen är att jag inte vill ringa och störa heller, speciellt inte en gång varannan timme. Jag får rida ut det värsta och sysselsätta mig så gott det går. Just nu känner jag verkligen att det inte är värt att plugga när allt jag vill är att vara med honom. Antagligen är det min onsdagsdepp som pratar för vi kommer ju ha hela sommaren tillsammans, men jag måste leva i nuet inte i framtiden och just nu är mitt nu här, ensam.