jowhaina.

Det skulle vara så känslomässigt jobbigt att packa ner sitt liv sedan tre år tillbaka i lådor. Idag har jag i och för sig en packfri dag som jag ägnar till opponeringsarbete. Dock var jag tvungen att pausa och gå ut och gå (annars fungerar jag inte) Jag gick och gick och gick och jag kände att jag inte ville sluta gå och inte sluta att andas in havslukten. Ibland när jag tänker att jag kommer lämna alla mina fina vänner och min lilla lägenhet för en läskig stad som jag mest har förknippat med kärlek. Tänk om jag inte trivs?! Eller jag kommer defenitivt att trivas i lägenheten och med min Nils men med allt runtomkring. Det löser sig, för det gör det väl alltid eller hur?  Igår hämtade Nils nycklarna och jag fick smygbilder tagna av en mobilkamera. Jag kan visa er ett litet sneakpeak.

Vad kan man göra en måndagskväll när man känner för att sluta packa och göra något roligt istället? Jag ska visa.

Jag vet att jag är urkass på att skriva för tillfället, men ni vet när man skriver hela dagarna i ända så är man inte så sugen på att skriva när man kommer hem. Idag skrev vi klart vår uppsats rent textproduktionsmässigt. Nu återstår småpillande och genomläsningar och imorgon ska den mailas till vår handledare för genomläsning. Just nu känns det som att små små stenar lyfts från mina axlar för varje dag som går. Nu är det bara packning och sånt som gnager i skallen. Jag är ganska säker på att det kommer att gå bra det med.

Åh vad jag har älskat den här helgen. Den har varit så välkommen. Jag har spenderat den med att inte göra något vettigt alls. Jag har solat i gröngräset med böcker som sällskap, tagit långa promenader och tittat på film på kvällarna. Imorgon återvänder jag till verkligheten igen. Då tar vi tag i analysen en gång för alla och på onsdag borde vi kunna skriva diskussion. Snart är vi där.

Jag känner mig så totalt maktlös, tiden bara rinner på och det enda jag kan göra är att följa med. Uppsatsen tar verkligen all energi från mig just  nu, Jag orkar inte riktigt gör mer än att gå till biblioteket skriva i typ fem timmar, gå hem, springa eller gå en promenad och laga mat. Sen är jag död. Jag längtar tills den är färdig och mitt sociala liv kan börja igen. I och för sig så träffar jag ju sara varje dag och det är kul men ni vet, kunna grilla eller ta ett glas vin spontant utan att behöva tänka på att man ska upp och skriva vareviga dag. Jag peppar med beyoncés nya och inser att vi tjejer vi klarar allt.

Nu är det bara en månad kvar till flyttlasset går till norrköping och vi får flytta in på saltängsgatan. Jag planerar i mitt huvud men blir samtidigt misstänksam mot min hjärna, var det verkligen så stort och ljust som jag minns det. Vilka färger kommer kaklet i badrummet och köket att ha? Kommer jag att hitta den perfekta schänken att ha tvn på? Allt löser sig och hur stort det är i verkligheten får vi se om precis en månad.

Valborg kom och gick men bjöd på fint väder och ett fint kalas. David fyllde 28 och anders hade också fyllt så herrarna bjöd in på en gemensam födelsedags/valborgs fest. Hela lilla stugan på långviksvägen fylldes och det blev både dans och födelsedagssång fram till småtimmarna. Det var ganska storga kontraster från förra årets firande i lund men jag kan nog påstå att detta passade bättre. Valborg har aldrig varit någon favorithögtid för mig men gör man det till ett kalas så fungerar det fint.