jowhaina.

Igår blev nästan min halva, my beloved, min partner, den röda faran, min cykel nästan stulen. Hade jag kommit en minut senare så hade den vart borta. Hemska tanke. Hur som helst så hoppar jag och madelen av tåget, för ovanlighetens skull går vi "stora" hållet till cykelställen och inte via trappan eftersom vi satt i främsta vagnen (huga). När vi går och småpratar lite så upptäcker jag att en kille i ung 16 års åldern är på väg att cykla iväg med en cykel som är skrämmande lik min. Så jag börjar skrika -EYDUDÄRVADIHELVETHÅLLERDUPÅMEDVA?DETDÄRÄRMINCYKEL!!!!!! varpå han hastigt stannar och ser frågande ut, då blir jag plötsligt väldigt nervös och tänker att det kanske inte alls är min cykel. Men det är ju trots allt samma lås, samma "ljushållare" osv, så jag fiskar upp min cykelnyckel och bevisar att de faktiskt ÄR min bäbis han håller i. Jag glor lite bittert på honom och han häver ut sig en kass bortförklaring. "Jag trodde det var min kompis cykel som jag skulle låna, den ser TYP ut såhär". Han går iväg i motsatt märk motsatt riktning och ställer sig och ringer. Jag och madelen konstaterar bara att han hade snott den om jag inte hade kommit just i den tidpunkten. Åh det var längesedan jag kände adrenalinet pumpa av ilska på det viset. Jag säger då det. Pojkar små med ögon blå är inte att lita på.